Hej igen. Igen.
Jag har alltså vetat att jag är gravid i snart 13 veckor.
Även fast jag inte spyr längre, och även fast illamåendet numera endast håller sig till ett fåtal gånger per dag, så är jag fortfarande inte helt och hållet mig själv än. Jag är inte alls lika trött som jag var de första 4 veckorna då jag kunde somna på möten, och inte klarade en hel dag utan att få sova en stund vid lunchtid. Jag har faktiskt tillochmed kunnat börja städa hemma igen!
Samtidigt är jag glad över att jag ändå är så mobil som jag är med den här gigantmagen. Hur kan man vara så stor så tidigt?
Sparkar gör den också, bebben där inne. Det är disco lite när som helst nu för tiden.
I övrigt: Evelinn pratar non-stop. Evelinn pratar HEEEELA SIN VAKNA TID. Men gode gud vad jag älskar den lilla tjejen. Hon är verkligen helt fantastiskt, underbart, magiskt, oerhört otrolig på alla sätt och vis. Så klok, så rolig, så full av liv. Jag skulle kunna krama henne och pussa på henne dygnet runt. Min stora stora stora plutt. :)
Annars i övrigt: Jag älskar Daniel. Han är det finaste i världen. <3
Panik
Det finns två saker i en matbutik som ger mig en oerhörd ångest.
Det ena är när man ska köpa en ny deo. HERREGUD, vad ska man ha?!? Gör alla samma sak, eller gör alla olika saker????
Det andra, och värsta, är ostdisken. Man möts av ett berg av ost som alla smakar totalt olika. Greve, präst, hushålls, färsk, get, feta, västerbotten, sedamer, gouda, cheddar... jag blir GALEN.
Älskade ängel
var ungefär 7-8 år gammal. Mamman var strålande glad, pratade mycket med
sitt barn, svarade tålmodigt på frågor barnet hade, berättade glatt om saker
runt omkring. Hon höll sin dotter nära, kramade ömt dotterns hand, strök henne
på pannan, log. Dottern verkade minst lika glad och lycklig. Liksom tryggt lycklig,
som ett barn som känner sig djupt älskad och njuter av livet.
Varenda fiber i mig ville gå fram och ge den här mamman en kram, och
berätta hur underbart det är att se lyckliga barn med lyckliga föräldrar.
I en värld där så mycket ondska sker, där barn inte alltid kan lita på
sina föräldrar, där misshandel, övergrepp och tortyr sker inom familjer
så läggs ibland så stor fokus på att hata demonerna, att man glömmer
bort att hylla änglarna. Belöning kontra bestraffning.
Men jag lät saken bero. Det viktigaste i världen är inte att få konstant
bekräftelse utifrån. Glädjen fanns i att se den lyckliga dottern med den
lyckliga modern. De är lyckliga, oavsett vad jag säger eller påpekar.
Och det är ändå det som spelar mest roll.
Så klart logiskt.
Varför kommer ni hit när det är så dött?
Varför fortsätter jag ha besökare, fast jag stängde
ner bloggen ett bra tag, och inte sa ett ord när jag
i all hemlighet öppnade den igen?
Jag tänker. Jag har nog aldrig tänkt så mycket,
djupt och analyserande i hela mitt liv, fast jag
vet att jag är en i allmänhet väldigt analyserande
människa. Men plötsligt märker jag att jag är i ett
skede i livet där jag inte kan sluta tänka, vrida,
vända och fundera på i princip allt. Jag kan vara
helt otroligt avslappnad och må så bra som man
bara kan, men mina tankar tar ingen paus.
Varenda steg, varje ögonblick tänks sönder.
Varför?
Varför? Varför?
Varför? Varför?
Varför? Varför? Varför?
Det blir nästan lite surrealistiskt.
Som att min själ tar ett kliv utanför min kropp och
ser allt från ett utomstående perspektiv.
-------
....
-
Jag vill dunka närmaste vägg mot mitt huvud.
Fjärde terminen i skolan kom och gick med all
dramatik. Utvärderingskursen och min inlärningsförmåga
var totala motpoler. Inget gick in. Inget fastnade
i mitt huvud. Det spelade ingen roll hur många gånger
jag läste om processutvärderingar, kvalitetsarbeten eller
EBP. Inget gick in. Var kom spärren ifrån?
Femte terminen har börjat utan dramatik.
Jag kanske borde känna mig mer uppjagad, men av någon
anledning tar jag den här terminen med samma känsla
av stillhet och ro som Arbetsrättstentan. Jag tar ett
djupt andetag och simmar med huvudet långt
ovanför ytan.
Pengar rullar in som det ska, det går bra nu.
Hennesy moet i mitt glas nu, det går bra nu.
Rysk kaviar på mitt fat, det går bra nu
det går bra nu, kompis det går bra nu.
--
En famn för mig
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt
If it isn't fried, it isn't food
Inför den kommande julen bestämde jag mig för att slappna av,
och inte lägga så stor fokus på att hålla kost och vikt så strikt.
"Man ska få unna sig lite gott runt den här speciella årstiden",
tänkte jag och tittade igenom både skafferi och kylskåp glatt.
Vad jag inte tänkte på var hur lätt min kropp verkar ha för att lägga
på sig kilon, och hur allt mer svårare det börjar bli att bränna
bort dem. Det blev ju extra tydligt under höstmånaderna då jag
tränade som mest, undvek onyttigt, och ändå rubbade sig inte
de där förbannat jävla envisa 62 kilona.
Chips, ostbågar, godis, bullar, marshmallows... Ingen träning.
Framåt januari räknar jag med att väga ikapp min sambo.
Men tills dess behåller jag skygglapparna på, håller händerna
för öronen, blundar och sjunger "LA LA LAAAA BINGO LINGO"
under tiden som jag proppar mig full med socker och fett.
För lite till måste man få njuta.
2011 är ju inte förrän om två dagar.... :)
Tönten
med registreringsskylten SFS. Fnitter.
Andra väckarklockan ringde tidigare idag när ett rättsfall om
konkludent handlande diskuterades inför en uppgift i skolan.
Jag har åter insett hur mycket jag älskar allt som har med lagboken att
göra. Jag vill veta mer om paragrafer, rättsfall, principer och praxis.
Det diskuterades så hett från min sida idag att en tidigare föreläsare
i Ledarskap vände sig förvånat åt mitt håll och påpekade hur intensivt
samtalet var, på ett positivt sätt.
Sen måste jag påpeka att det brinner lite i mig för andra anledningar.
Jagfyllerinteår!
om jag inte har tänkt blogga mer i den?
Epidemisk hjärnblödning. Jag har tappat gnistan för allt vad frisyrer,
kläder och smink heter. Det är svårt att inte känna sig tråkig när man
gång på gång blir påmind om att man sprintar sig mot the big three oh.
Jag har verkligen inga problem med att andra är 30 år eller äldre.
Tvärtom, jag tycker att det är en oerhört häftig ålder.
30plussare får livet att äntligen gå ihop ordentligt.
30plussare skiter i vad 20plussare tycker.
30plussare börjar lära sig att chilla, och älska sig själva mer.
Men jag har ju varit 20plussare i snart 8 år. Det är nästan så
långt tillbaka mitt minne fungerar.
Åldersnoja.. Ppff. Jag kan fortfarande känna den bittra smaken i
munnen efter 21årskalaset jag spenderade inlåst på mitt sovrum
efter att ha satt upp en stor lapp på dörren med den dystra texten
"Festen är inställd. Jag hatar er allihop".
Men än så länge har jag strax över 2 år kvar på mig att njuta av
20plus-livet.
Om det nu är så njutbart det vill säga.
Det försvann.
WEEEee... nej.
Lillskruttpluttan.
Jag trodde naturligtvis inte att hon hade vuxit klart,
jag trodde ju naturligtvis inte att hon var färdigutvecklad,
mentalt eller psykiskt, men det finns dagar då jag ifrågasätter,
med stor glädje, hur tusan det är möjligt att mitt underbara,
fantastiska barn kan så mycket. Saker jag inte visste hon kunde.
Och det rör sig inte enbart om meningar och siffor, utan
beteende. Empati. Förståelse. Känslor. Tankar. Funderingar.
Frågor.
Det var som en gammal vän sa här om dagen när vi efter många
år sågs på gymet. "Hon är ju en liten individ nu."
Det är sant. Hon är en person. En riktig människa.
Hon tycker om saker som jag inte tycker om, och hon tycker
illa om saker som jag gillar. Hon har egna tankar och
frågor om livet. Hon har vänner.
Och åsikter!
Och klädsmak!
Fort går det. Snart är hon inte tre år längre. Snart är hon
sexton och skiter fullständigt i vad jag och Daniel tycker.
Bäst att passa på att njuta av tillvaron medan hon fortfarande
är en liten skrutt. Älskade lilla skrutt. <3
The Melancholy Death of Oyster Boy
He came on tiptoe,
he came on the sly,
sweat on his forehead,
and on his lips - a lie.
"Son, are you happy? I don't mean to pry,
but do you dream of Heaven?
Have you wanted to die?"
Sam blinked his eyes twice,
but made no reply.
Dad fingered his knife and loosened his tie.
Når det fram?
Hur ska jag hantera den evigt fallande snön?
Det är visserligen mer än nådigt varmt och vackert
inomhus, men räcker det?
Daniel
En blick får mig att fastna.
Dina starka armar runt mig, dina varma läppar, de stilla hjärtslagen som
lugnar mitt inre.
Jag älskar dig.
Mitt hjärta älskar dig och allt du är.
Självständighet i all ära, men utan dig värker min själ.
Varje beröring får mig längta till nästa.
Varje kyss brinner som en passionerad eld på min mun.
För evigt, upphöjt i evigheten.
Redan...
Det var något annorlunda i luften idag...
Något som inte stämde. Som att komma in i ett
stort rum där man har varit många gånger förut,
men plötsligt inte riktigt känna igen sig.
Jag kände det omkring mig...
Vinden var annorlunda. Blåste liksom på ett annat sätt.
Innanför jackan. Innanför tröjan. Slöt sig om min
midja likt en alldeles för kall filt som inte gick att
skaka av sig.
Det slog mig.
Hösten är här.
